Överdrifter om sjuktalen

Den stigande sjukfrånvaron oroar politiker och debattörer. Men granskning av statistiken som Du&jobbet har gjort visar att sjuktalen och ohälsotalen fortfarande är historiskt låga. Den ökning av sjuktalen som vi ändå ser är kopplad till vissa yrken och vissa arbetsplatser.

Håller antalet sjukskrivna på att skena? Är vi på väg in i samma situation som rådde i början av 2000-talet,   när kostnaderna för sjukförsäkringen grävde djupa hål i statskassan och de långtidssjukskrivna aldrig tycktes komma tillbaka in i arbetslivet?

Svaret verkar vara ja, att döma av många debattinlägg och utspel. Regeringen tycks bekymrad. I september lanserade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll målet att sjuktalet – antal sjukdagar i snitt per försäkrad och år – ska minska från dagens 10,  3 dagar till 9 dagar år 2020. Försäkringskassan ska få mer resurser, incitament för arbetsgivare ska införas och förstadagsintyg för sjuka ska övervägas.

Den som tittar närmare på statistiken finner dock kurvor och sammanhang som komplicerar bilden – betydligt. Man behöver inte leta länge. Det räcker att läsa Försäkringskassans egna rapporter.

När man talar om en brant ökning av sjuktalen brukar avstampet göras 2010. Och visst, sedan dess har något hänt. I november och december det året var svenskarna sjukskrivna i genomsnitt 6 dagar per år. Sjuktalet har alltså ökat med närmare 70 procent sedan dess, till 10,3 dagar. Det ser dramatiskt ut.

Men det finns två faktorer som inte nämns lika ofta.

Den ena rör tidsperspektivet. 2010 års sjuktal var det lägsta som uppmätts sedan den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955. Och sjuktalen är fortfarande historiskt låga. Ingen gång under perioden 1955-2008 har de varit så låga som nu. Vi är långt, långt ifrån tidigare toppnoteringar som 1988 då sjuktalet var 25,3 dagar och 2002 då det låg på 21 dagar.

John Selander, professor i rehabiliteringsvetenskap vid Mittuniversitetet, uppmärksammade dessa siffror i en artikel på DN Debatt tidigare i år. Han säger till Du&jobbet:

– När man talar om skenande ohälsa och att Sverige håller på att stressa ihjäl sig studsar jag till. Det blir onyanserat. Statistiken är lättåtkomlig, och den visar att så låg sjukfrånvaro som vi hade 2010-2011 har vi aldrig varit i närheten av, varken förr eller senare. Och sjuktalen är fortfarande låga. Det är väl något vi i grunden ska glädjas åt?

Den andra faktorn som ska in i ekvationen är att antalet människor med sjukersättning (tidigare: förtidspension) minskat kraftigt sedan just 2008. Detta av två orsaker. Möjligheten att få tidsbegränsad sjukersättning har försvunnit och kriterierna för vilka som ska kunna få sjukersättning tillsvidare har stramats upp väsentligt. Resultatet är dramatiskt. 2005 hade 556 000 människor sjuk- eller aktivitetsersättning. Idag handlar det om 350 000. Många av dem som tidigare hade blivit beviljade sjukersättning är idag sjukskrivna istället.

Jan Larsson, utvärderingschef på Försäkringskassan, säger till Du&jobbet:
– Vi uppskattar att det förändrade regelverket ligger bakom ungefär hälften av sjuktalens ökning sedan 2010. Bland de sjukskrivna finns nu en kategori som troligen hade fått sjukersättning förr i tiden.

Förutom sjuktal brukar man prata om ohälsotal. I det senare ingår inte bara sjukskrivna, utan även de som har sjuk- och aktivitetsersättning. Ohälsotalet minskade från 2003 fram till 2013, för att sedan återigen öka marginellt.

Kristina Alexanderson, professor i socialförsäkring vid Karolinska Institutet (KI), säger:
– Ökningen sker från en mycket låg nivå. Vi har mycket låga sjuk- och ohälsotal. Man bör också betänka att vi har en hög förvärvsfrekvens i Sverige, inte minst bland äldre. Ju högre förvärvsfrekvens, desto större andel med sjukdom är i arbete, vilket vi eftersträvar i Sverige. Vi vet ju inte vad en optimal sjukfrånvaronivå egentligen är.

Sverige befinner sig långt ifrån det läge som rådde när sjukskrivningarna förra gången debatterades, i början av 00-talet. Vi har helt enkelt inte särskilt hög sjukfrånvaro, utan ligger rentav under EU-snittet. Det är alltså inget panikläge. Och det lär vara omöjligt att ”halvera sjukskrivningarna”, som slagordet löd 2002-2003.

Samtidigt går det inte att förklara bort ökningen av sjuktalen sedan år 2010 enbart med att det blivit svårare att få sjukersättning. Andra faktorer spelar också in. Försäkringskassan konstaterar i rapporten Sjukfrånvarons utveckling (delrapport 1, 2015) bland annat följande:

• Det sker ett av nya sjukfall. Fler påbörjar sjukskrivningar. Sedan ett par år tillbaka ökar också antalet nybeviljade sjukersättningar. Även aktivitetsersättningar, som utbetalas till personer i åldrarna 19-30 år ökar.
• Andelen med ökar bland de sjukskrivna. Psykiska besvär är nu den vanligaste sjukskrivningsorsaken bland kvinnor – andelen utgör cirka 50 procent. Bland dem med sjuk-och aktivitetsersättning dominerar psykiska diagnoser helt.
• Ohälsan är i stor utsträckning . Sjuktalet är 12,8 dagar för kvinnor och 6,9 dagar för män. Ökningen sedan 2010 är större bland kvinnor. 58 procent av dem med sjukersättning är kvinnor.
• Sedan 2013 blir . Cirka 65 procent av de långtidssjukskrivna (över 60 dagar) är kvinnor. Cirka 35 procent av långtidssjukskrivningarna bygger på psykiska diagnoser – främst stressreaktioner och ångestsyndrom. De långa sjukskrivningarna står för den stora majoriteten av antalet sjukdagar.

Det är även känt att såväl nya sjukfall som långtidssjukskrivningar är vanligare inom vissa yrken. Vård- skol- och omsorgspersonal har betydligt högre sjuk- och ohälsotal än snittet. Undersökningar visar att svenskarna snarare förbättrat sin hälsa än tvärtom de senaste åren. När sjuktalen ökar i vissa branscher, finns det skäl att undra varför.

Jan Larsson på Försäkringskassan säger:
– Det finns ingen direkt koppling mellan nivån på ohälsotalen och det allmänna hälsoläget. Det man är sjukskriven för är arbetsoförmåga. När vi ser höga sjuktal i vård, skola och omsorg kan det delvis bero på att sådana arbeten är svårare än andra att orka med när man inte är på topp. Det kan handla om att kraven på personalen har ökat. Det är en fullt rimlig hypotes, men svår att bevisa.

Förutom regelförändringarna, ser Försäkringskassan flera samverkande faktorer bakom de stigande sjuk- och ohälsotalen. En av dem är att de psykiska diagnoserna blivit fler, och dessa orsakar ofta längre sjukskrivningar. En annan att Försäkringskassan inte riktigt hunnit med att utföra sina uppgifter i rehabiliteringskedjan.

Vissa av de prövningar av arbetsförmågan som ska göras efter 90 och 180 dagars sjukskrivning blir inte av i tid. Försäkringskassan har fått prioritera de nya sjukfallen, som ju blivit fler. Resultatet har blivit att en del sjukskrivningar blir onödigt långa. Försäkringskassan poängterar att det inte är tidsgränserna i sig som är det viktiga i sammanhanget, utan att prövningarna av arbetsförmågan sätter ett tydligt fokus på dialog med olika aktörer och nödvändiga insatser i rehabarbetet.

Jan Larsson säger:
– De här bristerna förklarar bara en mindre del av sjuktalens ökning. Men de har marginaleffekter. Sjukförsäkringssystemet blir pressat.

Kristina Alexanderson på KI menar dock att sjukskrivningarnas längd har stor betydelse.

– Förra gången vi hade höga sjuktal, kring år 2000, fanns det för lite personal på Försäkringskassan. Man hann inte med sina utredningsuppgifter. Personer kunde vara sjukskrivna i 2-3 år utan att få kontakt med en handläggare. När man nu inte lyckas hålla tidsgränserna i rehabkedjan har det stor betydelse för sjuktalet. 90 dagars sjukskrivning är mycket länge.

Det handlar inte om att fler människor ska bli utan sjukpenning fast de är sjuka, utan om att rätt åtgärder måste sättas in.

– Man måste komma ihåg att sjukfrånvaro i viss mån är relaterad till krav på arbetsmarknaden.

Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, påpekar liksom flera andra att sjuk- och ohälsotalen fortfarande ligger på låga nivåer. Men han tycker att den ihållande ökningen de senaste åren likväl bör uppmärksammas. Mest oroväckande och minst uppmärksammat tycker han det är att alltfler yngre sjukskrivs, och den sedan lång tid pågående ökningen av sjukersättning för psykiska diagnoser bland unga.

– När en 25-åring får sjukersättning och kanske aldrig kommer in i arbetslivet är det oerhört allvarligt. Kostnaderna för både den enskilda och för samhället blir stora.

Han tror att en del av ökningen hänger samman med förändringar i arbetslivet.

– Bland unga har arbetet blivit mycket mer tidsstyrt och kundorienterat. Det gäller även inom offentliga sektorn. Man måste passa in. Jag tror att många unga med t ex bokstavskombinationsdiagnoser har svårt att finna sig i den här sortens arbetsliv.

Gunnar Aronsson och Ulf Lundberg har nyligen genomfört en kunskapssammanställning av den bästa forskningen i världen kring återgång i arbete för människor med psykiska och muskuloskeletala diagnoser (Arbete och Hälsa 2015:49 (2) ). Granskningen av den samlade forskningen gav en tydlig bild

– Man ser hur KBT-terapi och annan behandling gör att folk mår bättre, men det räcker inte för att de ska kunna komma tillbaka till jobbet. Det som verkligen ger resultat är insatser på arbetsplatsen. När människor får rätt arbetsuppgifter och bättre möjligheter att styra över hur de utför dem blir möjligheterna större för dem att börja arbeta igen.

Civilekonomen och f d landshövdingen Jan Rydh var ordförande i de stora sjukförsäkringsutredningarna 2000-2002. Han forskar fortfarande i socialförsäkrings- och rehabiliteringsfrågor, och är knuten till enheten för stress/rehabiliteringsmedicin vid Danderyds sjukhus/KI. Han menar att de stigande sjuktalen bör tas på största allvar.

– Inte minst för att vi ser hur de i sin helhet hänger samman med stressymptom. Det är väldigt tydligt hur ökningen är arbetsplatsberoende. Men det finns gott om yrken och framförallt arbetsplatser där sjukfrånvaron knappt ökat alls. Man bör lära av dessa goda arbetsplatser och överföra den kunskapen till arbetsplatser med hög sjukfrånvaro.

Han tror att man ska akta sig för generella åtgärder mot den ökande sjukfrånvaron, utan istället rikta in sig på de områden där problemen verkligen finns.

– Och då handlar det framförallt om arbetsplatser inom vård, skola och omsorg och i hög grad också om kvinnors situation på arbetsplatsen. Det finns inga genetiska förklaringar till att kvinnor är mer sjukskrivna. All sjukfrånvaro beror naturligtvis inte bara på stress på jobbet utan det kan också handla om stress och problem i privatlivet. En enig forskning visar att på arbetsplatser där människor känner att de kan påverka sitt arbete, sina arbetsscheman och där de kan vara med och påverka organisation och arbetsrutiner, där är sjukfrånvaron lägre.

Jonas Fogelqvist

1